Cykelhjälmarna

Cykelhjälmar är ett skydd för cyklister som är framtaget för att minska den skaderisk som uppstår då en cyklist faller mot marken, alternativt kolliderar med ett föremål i rörelse eller ett stationärt föremål. Det pågår ständigt forskning kring vilken grad av skydd cykelhjälmar verkligen ger när olyckan är framme, samt hur bärandet av cykelhjälmen påverkar cyklistens beteende.

Det finns en pågående debatt kring vilka slutsatser som kan dras utifrån tillgängliga studier på området, samt huruvida cyklister bör uppmuntras eller tvingas att bära hjälm, och om detta enbart ska gälla barn eller cyklister av alla åldrar. Framför allt är debatten kring lagar om hjälmtvång ganska infekterad i vissa länder, ofta beroende dels på olika tolkningar av vetenskaplig data och akademisk litteratur, och dels på grund av att bägge sidor gör antaganden utifrån sina egna intressen.

Cykelhjälmens historia

Cykelhjälmar bör generellt sett ha en låg vikt och ge tillräckligt god ventilation. Detta då cykling i många fall är en intensiv aerob aktivitet, där kroppstemperaturen höjs väsentligt och framför allt huvudet behöver reglera sin temperatur. Fram till 1970-talet var den vanligaste hjälmen en slags läderhjälm. Denna hjälm gav ett acceptabelt skydd mot skrubbsår och skärsår, men endast ett minimalt skydd mot stötar och kollisioner. Hjälmen användes främst av racercyklister, och inte förrän under 70-talet började allt fler cyklister bära hjälm.

Efter flera årtionden där cyklar sågs som något av en barnleksak, började vuxna amerikaner cykla på 70-talet. Detta ledde till ett stort uppsving för cykelbranschen och bland annat Bell Sports började tillverka cykelhjälmar. Den första framgångsrika cykelhjälmen var modellen Bell Biker som släpptes 1975. Den hade ett hårt yttre skal med polystyrenskum på insidan av hjälmen. I Sverige lät utvecklingen av cykelhjälmar vänta på sig till 80-talet, då företaget Akta började tillverka hjälmar i cellplast.

Cykelhjälm - Del av måste ha för cyklister

Utvecklingen av cykelhjälmar tar fart

1983 introducerade Bell sin modell V1-Pro, vilket var den första hjälmen med polystyren som var tänkt att användas till racercykling. Året därpå tog man även fram modellen Li’l Bell Shell, vilket var en cykelhjälm utan skal. De första hjälmarna på marknaden hade inte särskilt god ventilation. Omkring 1990 uppfanns en ny teknik för tillverkning av cykelhjälmar, där ett väldigt tunt skal sattes in under formningsprocessen. Detta blev snabbt den mest använda tekniken för produktion av hjälmar för cyklister, och den gjorde det möjligt att ge hjälmarna fler ventilationshål och mer komplexa former än vad som tidigare var möjligt.

Användningen av cykelhjälmar med hårda skal minskade snabbt bland cyklister under 90-talet, där hjälmarna med hårda skal främst i princip försvann inom racercyklingen och på de hjälmar som användes av XC-mountainbikecyklister mot slutet av 90-talet. De fortsatte dock att vara populära bland BMX-cyklister och vissa andra mountainbikegrenar såsom downhill.

De moderna hjälmarna ser dagens ljus

Runt millennieskiftet gjordes stora framsteg vad gäller cykelhjälmarnas passform. Hjälmar som anpassade sig efter cyklistens huvud tog fram och började ersätta det gamla systemet med skumkuddar av olika tjocklekar. Det resulterade i att huvudets baksida i mindre utsträckning täcktes av hjälmen, även om många nyare hjälmar har tagits fram för att få bukt med just detta problem.

När mer avancerade cykelhjälmar började användas på stora cykeltävlingar som till exempel Tour de France, användes ofta inlägg av kolfiber för att stärka hjälmarna och skydda dessa. Några av de första hjälmarna med kolfiber var Bell Alchera samt Giro Atmos och Ionos.

Vissa moderna hjälmar som används inom bland annat time trial-cykling har långa bakdelar som bidrar till en mer strömlinjeformad design. Denna typ av hjälm används främst för just time trial-cykling eftersom de inte har särskilt bra ventilation och därmed inte skulle vara bekväma att bära under längre cykellopp.

Användning av cykelhjälm

Användningen av cykelhjälm varierar kraftigt mellan olika länders befolkningar och även mellan olika åldersgrupper. Mountainbikecyklister som ägnar sig åt downhill samt cyklister inom andra cykelsporter bär i hög grad hjälm. Hjälm är också ett krav inom proffscyklingen samt till vardags i vissa länder. Barn och ungdomar samt vardagscyklister slarvar mer med hjälmanvändningen, även om användningen av hjälm är relativt hög i Sverige jämfört med i andra länder.

En undersökning från år 2013 visade att 36 procent av cyklisterna i vårt land bar hjälm, medan motsvarande siffra för barn mellan 6 och 12 år var 85 procent. Anledningen till att hjälmanvändningen är så hög i den yngre åldersgruppen är förmodligen att alla cyklister under 15 år enligt rådande lagstiftning ska bära cykelhjälm. Varje år är mellan 20 och 30 cyklister inblandade i olyckor med dödlig utgång och årligen skadas ungefär 2 000 cyklister allvarligt. Det är därför viktigt att man bär cykelhjälm även som vuxen, dels för att skydda sig själv och dels för att föregå med gott exempel.